Nästan en timme nu sen jag fick höra d, men hjärnar vägrar ta in d helt. Ändå förstår den d vet ja för alla mina hår står på ända som sekunden ja läste d. Kan bara int fatta, eller acceptera e väl mer rätt ordval. 

D blir inge roligt inlägg d här men just nu bara måst ja få skaka av mig lite. Så många tankar ha flugi igenom mitt huvud, som hur glad ja e att Manolis trots allt mitt marr ännu inte bett grannen hjälpa honom fixa i ordning cykeln så han kan börja ta den ti skolan, hur skört o litet livet egentligen e. Allt kan ändra på bara några sekunder, o aldri bli sig likt mer, o att man, trots att d e jobbigt o tungt, har ett fint litet liv som man ska ta vara på o njuta av, varenda sekund! Bry sig om dom man bryr sig om, o verkligen visa d, imo kan d faktiskt va för sent. 

D hände en olycka här i stan igår. En kvinna i 30-års åldern blev under en lastbil/långtradare o dog omedelbart. Jag stod henne inte särskilt nära, hade träffats några gånger, men det var meningen att vi skulle lära känna varann. Hur lite ja än kände henne tyckte ja om henne från 1a stund. Me endel människor känner man genast var man har dom, ni vet säkert va ja menar. Jag kan inte ens begripa hur d känns för er därute, ni som va me henne dagligen. Ja vet hur mycke gott hon gjorde, o hon hade så mycke kvar att göra..

Mina tankar e hos er som sörjer, o hos henne där hon vilar   

L8