...bara int här. Ja e såååå lessen, men d bara blir int att blogga mer. Eller visst blir d, ska bli, ja vill ju, menmenmen. D finns för lite tid, för mycke o göra, o för lite koncentrationsförmåga. Ja e int den där som sätter mig ner o bränner iväg ett inlägg heller på 2 minuter heller, utan ja måst ha rätt tidpunkt, rätt mängd tid, rätt fiilis. Ja kan heller absolut int blogga om nån liten apa hänger på soffryggstöde bakom mig o pladdrar, elär ännu värre, läser varje ord ja skriver, d gör mig gääälen. Manlis e lite rolig. Han klagar o klagar över att ja aldri bloggar, hur han kollar o kollar men aldri kommer d nå nytt. Han vet oxå hur störd ja blir när han hänger bakom mig när ja försöker blogga. Ändå (o d här händer flera gånger dagligen) dras han som en liten magnet ti soffan när ja sätter mig vi datorn, d e nästan standard faktiskt. Högst 5 sekunder från d att ja ha klämt ner arslet i stolen kommer han sättande,  raka vägen hit ha ha, d e komiskt egentligen, åtm så här när han e på tryggt avstånd  

Jaaa, mycke ha väl hänt igen. Ponde fyllde ETT, men d kanske ja blogga om? minns int rikit mer. Vi fira d int nu, kommer att ha 35+1-kalas senare i höst. Pondus var trots d på ett stråååålande humör hela sin fölsedag, han bara giggla o gaggla o skratta o såg finurlig ut. D e så roligt me honom nuförtiden. Får han sin mat o sin sömn e han glad mest hela tiden. En rikti solstråle hela vår Ponduso. 

Ja hadd gjort 2 fotokollage på hans födelsedag, visste int vikke ja sku lägga opp men eftersom ja aldri hann blogga sen ble d ju ingendera. Nu får ni sii båda 2. D va en mysig lugn dag.

D här e d 1a ja laga, bilderna genast från mårån. Längst ner ti vänster sir ni hur glad han är när han vaknar nuförtiden. Ti höger fick han smaka på blåbärspajen o längst opp upptäckte han att han lika bra kan ta åt sig av räkosten själv, när den en gång ligger där  

Den andra går i gröööönt. Dom flesta vet kanske att ja älskar gröööönt, o sånhärna gröööna sommarbilder får mig nästan att spricka i sömmarna, så fiiiint!!

Ja o så ha han tagi sina 1a stapplande steg nu! 3-4 steg tar han, kanske till o me 5 nu, o minen i hans ansikte när han stolpar fram e helt obeskrivbar. Han ser lixom både glad, överraskad o förvånad ut samtidigt.

Ja ja, d e så mycke på gång så ja vet int va ja ska skriva ens. D händer så mycke hela tiden. Ja bestämde mig för att INTE börja jobba efter årsskiftet som ja tänkt. Som sagt, d händer så mycke, imellanåt saknar ja mitt jobb, d skulle ju oxå va ett sätt att komma "ifrån" lite, men samtidigt, hela d här året som har gått, vart ha d tagi vägen???

Dagen Pontus fyllde ett fick mig att fundera. Ett helt år, o först nu börjar man egentligen njuta av mammaledigheten. Sku d va slugt att börja jobba då? D tycker int jag. Fattiga e vi, o d kommer vi att förbli, men ja e ändå av den åsikten att om ja börjar jobba nu så kommer ja att ångra d senare. Om ja däremot blir hemma o sköter mig själv o ungarna, e d en sak som ja knappast kan komma att ångra senare i livet.

Ja ha kanske int heller berätta att ja nu äntligen ha börjat på riktig terapi, så kallad psykodynamisk terapi, där jag förhoppningsvis sakta men säkert kommer att komma underfund me vafför ja handlar o reagerar som jag gör i vissa saker, o förhoppningsvis kommer ja oxå att kunna släppa en hel del bitterhet jag går o släpar på. Ja e mycke medveten om hur jobbigt d kommer att bli, men ja e oxå helt säker på att d e värt d. D här låter kanske sjukt, men ja ha vänta på d så länge, på att äntligen våga ta tag i saker o gräva runt i d som gör ont därinne, att få d oppordnat på nå vis o kanske lära sig leva me d. Ja ha villa, ja ha bara int våga. Ibland e d lättare att sopa saker under mattan o gå vidare som dom int sku va där, endel klarar d oxå riktigt bra. För andra, såna som jag, kommer sakerna att krypa opp igen gång på gång. Då e d ingen idé att lämna dom där under mattan, dom måste tas hand om, o d ska ja alltså göra nu. Ja känner bara förväntan, förväntan o nån sorts iver faktiskt.

Nu ni, e dom igång igen på andra sidan ån. D e aura-fest på gång, nån sorts hiphop-happening va ja ha förstått. Ett jäääääVla liv dom för, o ingen höjdarmusik heller om ja nu får säga d. Men men, Ponde ha int vakna mer än ett par gånger av musiken o ja tycker ju nog om när d händer o har sig.

Ja ska iaf gå o lägga mig nu. Poplen e slut o vi ska på doggträff ti Slottsparken imo bitti.

Pussar o kramar,

Loppan