Ja e lessen, d blir bara int o blogga mer. Har ingen tid o när ja har den har ja tuuusen andra saker ja måst göra. Att sen inläggena blir en enda lång klagovisa gör oxå sitt till, nog för att ja har bloggen lite som min dagbok, men ändå, folk läser den o vem sku orka me allt mitt tjat?

Har ett litet helvete här just nu, låter väl patetiskt men sku d va bara ungarna sku allt va frid o fröjd, d e faktiskt hunden som mest av alla rynkar min kasseroll. Känns ju lite ologiskt mitt i allt men faktiskt e d hunden o hans uppfostran, elär lack of sån, som ja funderar på om kvällarna före jag somnar. D e som allt han kunde före ja for iväg ti förlossningen sku va som bortblåst, rikit på riktigt, allt, helt vexxxxx gone hux fluxx. Han drar o sliter i kopplet, hoppar o sliter mot varenda en hund vi möter, gnäller o bufflar åt allt o alla, en horror-hund helt enkelt! o allt d här bara när vi e utanför dom 4 väggarna, hemma e han hur snäll o lugn som helst. Läste nånstans om att hundar kan ha en "spök-ålder", en ålder då dom e lite rädda för allt o alla, ska försvara en mot allt o alla o bara e allmänt nojjiga o fjomssiga. Kan d va nå sånt Tito e mitt i? sen dessutom babyn då som kom, en till liten varelse att valla o ha koll på. Ja vet int, men mycke e d just nu, riktigt mycke. Ja känner mig som den där bortskämda ungen som int orkar ta hand om husdjuret heller, efter allt tjat o gnäll. Int va d ju så här d sku bli, int alls....

Iaf, ja antar att ja e mitt inne i d värsta nu. Härifrån går vi bara uppåt, för varje dag både Ponde o Titling växer till sig borde ju saker o ting bli lättare. Ja vet ju samtidigt att d e dom här svackorna som kommer o hör livet till. Dom känns fan så jobbiga o helt omöjliga att klara av imellanåt, men d e just dom som gör att man senare kan pööösa av stolthet, när man ser tibax på va man klarat av, va man ha åstadkommit. Bita ihop bita ihop bita ihop, imellan biter jag oxå, så att käkarna rikit gnisslar.

Ska int hänga här mer nu, lillpyret vaknar väl snart igen o sonen ska förhöras, lakan bytas o diskmaskin tömmas. Nån av er skrev om att d e d här som fyller mitt liv, d gör d ju onekligen, d blir int mycke tid över att fundera på va mitt liv egentligen e o ti vikken nytta. Antar att man hinner pyssla med o om sig själv sen när ungarna e ur huse o hunden begravd, nej nej, d där mena ja int. Ja tror ja ser ljust på framtiden iaf, trots allt, annars sku ja väl int fortsätta bita ihop så d knorsar i dom vita. Lite svart humor kan va bra ibland, o ironin e ju d bästa vi har  

Några nya bilder ännu:

Den här rumpan kund ja bara int motstå. Lillklump 1a gången i böxor.

Här igen med ögon. Han e en rikti funderare tror ja, ligger o betraktar allt länge o noga.

O så ti sist, va tror ni d kan bli av d här.....

Nu mot andra uppgifter. Puss & Kram

Loppan