Hej!

Nä vettni, fortfarande ingen bloggiver. Int någo att blogga om tänkte ja först skriva men d e ju helt fel. Nu fan sku d finnas o blogga om. Har världens duktigaste hundvalp (faktiskt) o en otroligt gullig 9-åring, ett jobb ja trivs me o vänner ja uppskattar o älskar. Har oxå en mor som ha hjälpt mig att komma på fötter o klara dom gångna 2 veckorna. Int kan ja ju klaga. O int vill ja heller. Ja kommer att klara d här d vet ja. Hur d sen ska bli om 7 månader när nästa Rotte kommer, d har ja ingen aning om, men ja föredrar att int ta ut stressen o rynkorna i förväg iaf. D blir som d blir o själv ha ja gjort mina beslut, åtm en del av dom..

D börjar kännas bättre nu, o tack vare mor i skogen e ja liite piggare. Ha fått hoppa över både en o annan pisslänk tack vare henne (tack Eva, du vet va du betyder   ).

Visst, humöre seglar fortfarande opp o ner, o minsta lilla fråga kan få tårarna att spruta, men på d stora hela tror ja d e på väg oppåt. D e bara att trä på skygglapparna, int sii bakåt mer före man e redo för d, hur länge d nu kan tänkas ta.

Nåh, d här va int mycke men d räcker för nu.

Kramar ti er alla o tack ni som ha stöttat o tröstat, ni vet vem ni e   

lopplottan