Kom på en rolig idé ida efter mårånlänken. Grävde fram en gammal telefonkatalog o nu ha ja rita opp länken vi gick. Den tog lite på en timme o va så skööööööööööööööööööööööööööön! Ibland gör d så himla gott att bara vara ute, gå o gå o gå o låta tankarna fladdra.

Tack o lov har ja en unge som orkar sitta i vagnen oxå, hur långt vi än skurrar på  . På vägen tänkte ja sätta mig en stund, men d va lättare tänkt än gjort...

Just d, o länken, den såg ut så här:

Såg ett gäng helt sjukt snygga istappar som ja int kund låta bli o föreviga. D enda som saknas på bilden e solen. Vitsi va fint d sku ha vari! Ett verkligt konstverk.

Sen slog d mig att d e Tisdag. 9e Tisdagen på raken som ingen pappa dyker upp. 9 VECKOR! D får mig o må illa. I början tänkte ja d va ett misstag, man kan ju glömma, till o me att meddela. Men sen, när veckorna gick...fatta ja. Elär fatta gjorde ja nog int, d kommer ja aldrig att göra, men jag insåg. Jag tror att den insikten ha påverka mig en hel del, där djupt inne nånstans. Ja gör mera nu, försöker mera, försöker desperat hålla oppe nån sorts familjekänsla (den där ja allti ha sökt efter men aldri tycks uppnå, en fånig, kanske naiv, bild me mamma, pappa, barn, en brasa som brinner o te o semlor o alla runt samma bord, någo ditåt). Försöker hitta på saker att göra alla tisammans, saker som passar både Pontus o Nunni. Int d lättaste alla gånger me 10 år imellan, men d går. O om viljan finns... .. 

Ändå känns d ganska konstigt, att hans pappa finns därute men int för honom.. Hur kan d va så? Mitt hjärta går i tusen bitar o ändå, samtidigt, får ja int låta d get to me. Ja finns iaf här för mina barn o d e allt jag kan.

När Momi ännu levde va ja ganska ofta där övernatten. Ja älska att va där, o vem älskar förresten int att va hos sina morföräldrar? Ja älska prickiga täcket, att bada badkar o att dricka kvällste, ja älska klockan som slog i vardagsrummet, ja älska lukten i hissen, att gå ner i källarn me Momi efter sylt, att gå o handla tisammans....

Ja vet nu hoppar d här från mårånlänkar o försvunna pappor ti min bortgångna Momi, men faktum e att ja ha tänkt på henne så mycke sista tiden. Nästan som ett söndagssyndrom. Många söndagar när vi ha vari ute på mårånlänken ha d slagi mig (vet int va d e me söndagar faktiskt), hur mycke ja saknar henne, hur ja önskar att hon sku leva ännu så vi kunde styra ditåt varje söndag o hälsa på. Nåja, d va en annan sak, tibax ti kvällste´t. Hos Momi dracks d alltid kvällste, hur proppmätt man än va (för att man hadd äti för högst 2 timmar sen o efter d säkert fått nå gott att knapra på medan man titta på tv). Kvällste sku d va! O hur mysigt va d int att sitta där runt deras köxbord (på stolarna som nu står i vårt kök) o äta smörgåsar o dricka silverte. Starka minnen o stora känslor. Nu ha ja försökt införa samma sak här hemma, kvällste. Bakar ibland nå snabbt så vi får ugnsfärskt bröd. Kan ju int tala för ungarnas del men ja älskar den här stunden. D blir en skön avslutning på dagen att sitta tisammans o ta d lugnt en stund. En sista bild ännu, på Gumman o Momi i köxsoffan, o nere i hörnet ser ni Manolis 21 dagar gammal.

kraaam