Ida ha ja upplevt nån sorts rikti extaslycka, flera gånger dessutom. 3 gånger ha d hänt. Den där känslan då fingrarna skakar, hjärta bultar o nästan sväller ur bröste på en, händerna kanske blir lite svettiga o d nästan snurrar för ögona. 

1a gången va på Djurs Sommerland. Solen sken o d verka bli en härlig dag. Då blev vi erbjudna att testa Skattön, europas största vattenbergchdalbana. VI??? i en bergochdalbana????   Ja vet int vem som e fegare me sånhärnt, nunni elär jag.

Men wth? ja hadd lova mig själv att våga testa någo den här gången, o den här såg faktiskt häftig ut. Lite övertalning krävde d att få Nunni me, men WE DID IT! We truly really did, o d va SKITroligt!! obehagligt nog, o Nunni skrek som trii stuckna grisar, men innerst inne tror ja han oxå va nöjd över att vi gjorde d. Vi e såna mesar vi mumintroll, trivs bäst me båda fötterna på jorden . Men fasiken va häftigt, känslan efter att ha "gjort det"   

2a gången va oxå på Djurs Sommerland. Orsaken va nå så löjligt som att ja våga klättra ända upp på klättertältet, faktiskt ända opp. Ja vet, d låter fånigt, rikit löjligt till o me, men sånhärn e jag. Länge klamra ja mig fast halvvägs, fundera på vikke som va värre, att hasa tibaka hela vägen ner o stöta gumpen på knopparna d e meningen att man ska få tag i när man klättrar, elär riskera att falla handlöst. Nejnejnej, tänkte ja, o bet ihop utav bara helsikke, o så bar d iväg! Livrädd va ja när ja tog mig opp den sista metern, livrädd på riktigt. Ja trodde ja sku falla bakåt när ja släppte för att få grepp om en ny knopp, men d lyckades. Känslan när ja sen låg däroppe, i solen o värmen, ni kan int ana va nöjd ja va. Över att ha klättra ända upp på ett klättertält alltså.....

Ja tror känslan kom både av att ja gjorde nå tisammans me Manolis, ja satt int bara kvar nere o lät honom leka ensam, o så av att ja våga ta stege, våga riska o d lyckades. Sjukt bra fiilis!!

Bilderna ovanför e tagna på Solguden. En nyhet på Sommerland i år, o jag tror den ble Nunnis favorit. Han tog några rundor ensam till o me medan ja låg oppe på klättertälte o va stolt över mig själv . Solguden va lite långsammare, lite lugnare men ändå fartfylld o rolig. Solgudarna står i ring runtomkring o spottar på en, o så ska man själv styra sin vagn oppåt o neråt för att undvika d iskalla vattnet. Musiken va dessutom helt fenomenal, den kommer ja nog aldri att kunna glömma .   

3e gången ja kände riktig lycka ida va OXÅ på djurs sommerland. D va när pojkarna körde minibilar o jag stod breve o knäppte bilder. Jag stod där o titta på Manolis när han åkte. Hans ögon lyyyyyyste, ju mer o ju hårdare han lyckades krocka me nån, dess mer lyste hans ögon opp. Då bara kände ja hur glad ja e för den här resan. Vi behövde den verkligen, HAN behövde den. Ja ha under dom här dagarna verkligen kunna si Manolis bli "barn" igen, om man kan säga så. D känns så skönt. 

Manolis e verkligen i sitt esse, ja rikit siir på ungen hur han blir yngre o yngre. Mitt barn blir barn igen. Härligt härligt. D e ju så d ska va, barn ska få va barn.

Imellan tycker ja han går opp i varv lite väl mycke, blir högljudd o virrig o jomssar på me sitt tills man ger opp, räknar sina pengar högt o brett i bussen, o ja ni vet, manolis-stuff....men sen ha ja försökt tänka, d här ÄR ju en barnslig resa, d ska va barnsligt, d ska va skoj, d ska va barnsligt skoj o framför allt, ungarna ska gå först. Då kan ja ju int hålla på o såsa på honom hela tiden. Så ja gör va ja kan för att låta honom hållas, låta honom va barn, även om d betyder lite för högljudd, lite för impulsiv, lite för rakt på sak.

Börjar där d slutar, vid mat (hur annars?) Såg här såg tallriken ut på Sommerland. RRRiktigt gott va d!

Kramar från loppan-poppan. Nu tänker ja sova GOTT!