Hej,

Känner mig riktigt ojulig ida. Kan bero på dusterna me sonen därhemma. Sa en del saker före ja gick på jobb, saker som han måste höra. Ändå river d i hela mig när ja tänker tillbaka på d. Hur gott d gjorde, o samtidigt ont. Han e på ett sätt så liten, men....int får han för d bete sig hur som helst, säga vad som helst o såra folk omkring sig. D vet ja att han innerst inne int vill heller. Han e väl en lite så där knepi typ som jag, har svårt o få ur sig var skon klämmer o så.

Jobbigast e väl att int rikit veta, månne han nu ens själv vet, men jobbigt blir d, åtm när man som jag, e typen som ganska lätt tar åt sig. D känns bäst när han sover, elär e borta, då kan ja blicka tibax på tider då han va "sig själv", glad o god o med på d mesta. Nu e d bara gnäll, käftas o sura miner. Kan ju ha att göra me åldern oxå, nån j***a period som går om, men ändå, d finns en gräns för allt.

Man känner ju sig onekligen misslyckad. Tänker o funderar o grubblar, VAR ha ja gjort fel o VAAD ha ja gjort så grymt fel i hans uppfostran. Mest av allt tror ja faktiskt att ja ha gett honom på tok för mycke tid, muntur o uppmärksamhet. Han ha fått för mycke plats helt enkelt, mer plats än ett barn ska ha. Men...men men, ja vet ja låter patetisk, men va gör man då, som ensam mamma? Nunni ha dessutom vari en så helunderbar unge att man mer än gärna spendera sin tid me honom o tog honom me överallt. D kändes då som ett privilegium att överhuvudtaget KUNNA ge honom så mycke tid, o just den där tiden ble lixom ett substitut för alla dom där grejorna/resorna som vi kanske alla gånger inte kunde ha eller göra (kanske oxå omedvetet för att ja tog honom ifrån sin pappa?). Aldri kunde ja då tänka mig att d sku kunna ha negativa följer att va så mycke som möjligt me sitt barn. Men ännu ett men...man lär så länge man lever o leva ha ja tänkt göra ett bra tag till.

Kanske ja då hinner lära mig hur man åtgärdar sina misstag oxå? D här va en bra skrivsessio, känns bättre nu. Ännu en gång, va sku ja göra utan min blogg??

pussar o kramar,

loppz